Ett riktigt Gott Nytt År önskar vi alla som läser detta.
Jag har inte funderat ut några bra nyårslöften än. Kanske lika bra att låta bli med tanke på hur bra dessa brukar hållas...
Hästarna mår alldeles förträffligt i alla fall. Har precis varit ute med lite nyårssupé i form av havrekross, Krafft och morötter till dem. I och för sig samma supé som serveras varje kväll... Ensilage har de fri tillgång på i vindskyddet vilket för övrigt fungerar förträffligt. De trivs så till den milda grad därinne att de knappt går ut alls. Jag som inbillade mig i höstas att jag skulle strö med massor av gul, härlig halm och sen skulle det vara lääänge. Ack så fel jag hade! Eftersom de står därinne jämt så blir det allt vackert till att gödsla ut minst en kärra om dagen. Vi kunde ju valt att ha balen ute men som den står nu äter de torrt och fint, helt utan spill, vilket är ett stort plus. Sen hade det ju aldrig gått om vi haft fler hästar eller om de två vi har inte varit så otroligt goda vänner. Nu kan de utan problem äta kraftfoder i varsin hink precis bredvid varann och skulle den ena äta upp snabbare så delar den andra med sig av sitt. Rätt fantastiskt med tanke på att Katja är 22 år och Rosalinda 2!
Inkörningen av "Lillan", Rosalinda, går framåt. Hon är jätteduktig och lättlärd och börjar förstå både smackning, "ptroo" och "stilla". Jag har bestämt mig att hon ska bli den första av våra hästar som ska kunna de två sistnämnda kommandoorden. Ja, Katja har väl aldrig haft några problem att stå stilla, men de andra... Både Rosette, Karisma, Kalle och för att inte tala om gamla Katinka, lämnade alltid gårdsplanen med kusken (dvs jag) halvvägs uppe i vagnen. Värst var det när man skulle upp i den gamla åkvagnen med stora ekerhjul. Det blev som ett ekorrhjul istället - hjulet snurrade och sen gällde det att själv klättra fortare för att komma i kärran...
Linda gör allt större framsteg med Surprise också. Hon har börjat med galoppfattningar och även hoppat något småhinder. Jelina har fått lite välförtjänt vintervila och promenadrids mest på helgerna. Rosette var ute på ett race med sin ryttare Martina och bockade av henne i yster galopp. Vem som sen fick mest motion, Rosette eller Martina, när de lekte tafatt efteråt vet jag inte, men trötta var de nog båda två :)
Nej, nu ska jag förbereda vår nyårssupé - kräftor till förrätt (egenodlade), hjortfilé till varmrätt (fälld på egen mark) och hemmagjord glass till dessert. Mums!
Än en gång GOTT NYTT ÅR!
/Anna
onsdag 31 december 2008
tisdag 9 december 2008
Utbildning
Framstegen med Surprise´s utbildning fortsätter. Här är en bild från helgens träningspass. Med tanke på att det nog är sådär tjugonde gången hon har ryttare på ryggen är det beundransvärt hur fint hon går, hela tiden med öronen spetsade och spänst i steget!
/Anna
fredag 28 november 2008
Lite bilder
Årets hubertusjakt med Albo Ridklubb. Full fart i vattnet på stranden!
Och lika full fart på upploppet!
Surprise börjar se ut som en riktig ridponny nu! Linda har bestämt sig för att behålla henne över vintern och fortsätta jobba med henne. Hon är trevlig och lättlärd och har uppfört sig väldigt väl de gånger jag och Linda ridit ut ihop. Jag kan lugnt intyga att jag sitter betydligt lösare på Jelina än Linda gör på "Raisan". Fast det kanske inte säger så mycket om hästen utan mer om ryttarens förmåga... *Hm*
/Anna
Ett äventyr
Så har Linda äntligen fått ett par av sina stora drömmar uppfyllda! I lördags var vi på Flyinge och hon fick träffa sin stora idol Piia Pantsu (och Fredrik Jönsson...) och rida ett träningspass för henne. Det hela var en vinst från en tävling på Falsterbo Horse Show från i somras där man skulle skriva en motivering varför man ville vinna en träning i hoppning, dressyr eller terräng för någon av sina idoler. Linda krafsade ner något ganska hastigt och glömde nog bort det hela ända tills det dök upp ett mail:
"Grattis du har vunnit!" och det visade sig att hon var en av åtta utvalda.
Alltså anlände vi till Flyinge och efter en lååång väntan (vi kom i alldeles för god tid) så var det dags för samling och genomgång av allas fälttävlanserfarenhet. Av åtta deltagare var det bara Linda och en tjej till som red ponny. De andra hade stora hästar och samtliga hade ridit terräng innan på varierande nivå upp till Msv. Ponnytjejerna sneglade lite nervöst på varandra när de gick för att lasta av och brodda sina hästar.
De fick börja med att värma upp på en stor utebana med några fasta hinder i form av stockar, en bank och olika gravar. Jelina var inte jätteframåt - hon såg nog detta som vanlig banhoppning - men när de efter en stund fick hoppa både upp och ner för banken vaknade hon en aning och Linda fick beröm för att Jelina litade på henne så mycket. De flesta andra fick ganska många stopp på samtliga hinder...
Efter banken delades gänget upp i två grupper, ponnyerna och unghästarna i en och de andra fyra i en. Piia och Fredrik tog sig an varsin grupp och till Lindas glädje blev det Piia som blev hennes instruktör. Sen bar det ut på den "riktiga" terrängbanan och då vaknade Jelina!!
I två timmar fick de sen hoppa allt från trappor, vattenhinder, upphopp och ett jättestort nedhopp. Jag blundade emellanåt måste jag säga, men Linda strålade och tvekade inte ett dugg fast ett par av tjejerna i Fredriks grupp åkte av i trappan. Det största hindret var som sagt nedhoppet över en stock som var upp emot en meter och bakom den ett nedhopp på en meter till. "Hon är otroligt balanserad och hinderklok!" tyckte Piia om Jelina.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle klara alla svårigheterna men med Piias lotsning och förmåga att se vad varje ekipages nivå låg så kom alla ryttare och hästar nöjda men otroligt trötta i mål för att bjudas på fika. Efter det fick de titta på när Piia och Fredrik tränade några av sina hästar i ridhuset vilket var uppskattat och många tips snappades nog upp.
Efter detta har Linda ännu mer bestämt sig för att ta fälttävlanskort och åka ut och tävla. Jag har tidigare haft en del argument emot, men efter att Piia lugnt konstaterat när Jelina landade efter ett perfekt nedhopp: "Detta var ett Msv-hinder för ponnyfälttävlan!", ja, då föll de flesta argumenten.
Sen föll även mina invändningar om att de nog fick bli bättre på dressyr först, när jag fick se vår guldklimp med en leende Linda på ryggen träna bakdelsvändningar, med en form och schvung jag aldrig sett hos henne, på dressyrträningen i veckan.
Tyvärr finns inga bilder från terrängäventyret eftersom batterierna i kameran oturligt nog tog slut! Retfullt kanske, men känslan och pirret i magen finns kvar i alla fall hos mig, och säkert hos Linda med!
/Anna
"Grattis du har vunnit!" och det visade sig att hon var en av åtta utvalda.
Alltså anlände vi till Flyinge och efter en lååång väntan (vi kom i alldeles för god tid) så var det dags för samling och genomgång av allas fälttävlanserfarenhet. Av åtta deltagare var det bara Linda och en tjej till som red ponny. De andra hade stora hästar och samtliga hade ridit terräng innan på varierande nivå upp till Msv. Ponnytjejerna sneglade lite nervöst på varandra när de gick för att lasta av och brodda sina hästar.
De fick börja med att värma upp på en stor utebana med några fasta hinder i form av stockar, en bank och olika gravar. Jelina var inte jätteframåt - hon såg nog detta som vanlig banhoppning - men när de efter en stund fick hoppa både upp och ner för banken vaknade hon en aning och Linda fick beröm för att Jelina litade på henne så mycket. De flesta andra fick ganska många stopp på samtliga hinder...
Efter banken delades gänget upp i två grupper, ponnyerna och unghästarna i en och de andra fyra i en. Piia och Fredrik tog sig an varsin grupp och till Lindas glädje blev det Piia som blev hennes instruktör. Sen bar det ut på den "riktiga" terrängbanan och då vaknade Jelina!!
I två timmar fick de sen hoppa allt från trappor, vattenhinder, upphopp och ett jättestort nedhopp. Jag blundade emellanåt måste jag säga, men Linda strålade och tvekade inte ett dugg fast ett par av tjejerna i Fredriks grupp åkte av i trappan. Det största hindret var som sagt nedhoppet över en stock som var upp emot en meter och bakom den ett nedhopp på en meter till. "Hon är otroligt balanserad och hinderklok!" tyckte Piia om Jelina.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle klara alla svårigheterna men med Piias lotsning och förmåga att se vad varje ekipages nivå låg så kom alla ryttare och hästar nöjda men otroligt trötta i mål för att bjudas på fika. Efter det fick de titta på när Piia och Fredrik tränade några av sina hästar i ridhuset vilket var uppskattat och många tips snappades nog upp.
Efter detta har Linda ännu mer bestämt sig för att ta fälttävlanskort och åka ut och tävla. Jag har tidigare haft en del argument emot, men efter att Piia lugnt konstaterat när Jelina landade efter ett perfekt nedhopp: "Detta var ett Msv-hinder för ponnyfälttävlan!", ja, då föll de flesta argumenten.
Sen föll även mina invändningar om att de nog fick bli bättre på dressyr först, när jag fick se vår guldklimp med en leende Linda på ryggen träna bakdelsvändningar, med en form och schvung jag aldrig sett hos henne, på dressyrträningen i veckan.
Tyvärr finns inga bilder från terrängäventyret eftersom batterierna i kameran oturligt nog tog slut! Retfullt kanske, men känslan och pirret i magen finns kvar i alla fall hos mig, och säkert hos Linda med!
/Anna
onsdag 8 oktober 2008
Blöta Rosetter...
Att det regnade i söndags kunde väl knappast undgå någon... Att det blåste och var kallt gjorde ju inte dagen mindre höstlik och lämpad för en bok, en filt och en varm brasa. Hopptävlingar på ridklubben och ridhus finns inte... Jag hade fått det annars lagom åtråvärda jobbet att sköta cafeterian och tänkte mig en dag inomhus, men ack så många frivilliga det fanns till det uppdtraget plötsligt! Vipps, så åkte jag ut på framridningsbanan istället.
Linda hade anmält sig och Jelina till de två sista klasserna och var ute i god tid vilket visade sig vara en missräkning eftersom klasserna innan var clear round och inte många hästar uppskattade det hala och blöta underlaget. Nästan alla gjorde två försök och det tog en oändlig tid. Men dessförrinnan hade hon gjort en kupp och anmält kompisen Martina på Rosette i en CR 30 cm. Det såg segt ut på framridningen... Rosette ville helst stå och kura med baken mot vinden och en lagom ilsken Linda jagade envist på henne och försökte peppa Martina.
Väl inne på banan var det som om ett ljus gick upp för Rosette. "Aha, var det tävling..?" Öronen åkte fram och ett sus gick genom publiken. "Titta som den lilla hästen springer!!" ropade en unge. Stackars Martina såg först lite chockad ut och jag var tvungen att ropa till henne att sträcka upp sig och hålla i manen. Efter tredje hindret slog de om till galopp, efter femte tog Rosette över helt och kurvan mellan de två sista tog hon liggande med lera sprutande över domare och funktionärer. Sen avslutade hon med ett par ordentliga bocksprång och glada pip!
"Ett varv till!" sa blicken i hennes ögon när hon lite lagom anfådd gick i mål. "Snälla..."
Det blev bara en runda men något säger mig att vår lilla svarta ponny då rakt inte gjort sin sista runda på hoppbanan än... Så roligt om det funnits nån liten tuff unge som kunde rida henne ibland. Hon vill ju så gärna! Eller tänk om hon vore en bit högre... Drömma kan man ju. Till mig hade det räckt med en B-ponny ;)
Linda och Jelina fixade en felfri runda i LD och petade ner ett omhoppningshinder i sista klassen men undan gick det och bra såg det ut. Inte en tvekan! Kanske har det lossnat igen, vem vet?
Nu bär det ju av till Flyinge och träning för idolerna Piia Pantsu ovh Fredrik Jönsson nästa helg. Hoppas de torkat tills dess. Jag är fortfrarande våt efter söndagens oväder...
/Anna
Linda hade anmält sig och Jelina till de två sista klasserna och var ute i god tid vilket visade sig vara en missräkning eftersom klasserna innan var clear round och inte många hästar uppskattade det hala och blöta underlaget. Nästan alla gjorde två försök och det tog en oändlig tid. Men dessförrinnan hade hon gjort en kupp och anmält kompisen Martina på Rosette i en CR 30 cm. Det såg segt ut på framridningen... Rosette ville helst stå och kura med baken mot vinden och en lagom ilsken Linda jagade envist på henne och försökte peppa Martina.
Väl inne på banan var det som om ett ljus gick upp för Rosette. "Aha, var det tävling..?" Öronen åkte fram och ett sus gick genom publiken. "Titta som den lilla hästen springer!!" ropade en unge. Stackars Martina såg först lite chockad ut och jag var tvungen att ropa till henne att sträcka upp sig och hålla i manen. Efter tredje hindret slog de om till galopp, efter femte tog Rosette över helt och kurvan mellan de två sista tog hon liggande med lera sprutande över domare och funktionärer. Sen avslutade hon med ett par ordentliga bocksprång och glada pip!
"Ett varv till!" sa blicken i hennes ögon när hon lite lagom anfådd gick i mål. "Snälla..."
Det blev bara en runda men något säger mig att vår lilla svarta ponny då rakt inte gjort sin sista runda på hoppbanan än... Så roligt om det funnits nån liten tuff unge som kunde rida henne ibland. Hon vill ju så gärna! Eller tänk om hon vore en bit högre... Drömma kan man ju. Till mig hade det räckt med en B-ponny ;)
Linda och Jelina fixade en felfri runda i LD och petade ner ett omhoppningshinder i sista klassen men undan gick det och bra såg det ut. Inte en tvekan! Kanske har det lossnat igen, vem vet?
Nu bär det ju av till Flyinge och träning för idolerna Piia Pantsu ovh Fredrik Jönsson nästa helg. Hoppas de torkat tills dess. Jag är fortfrarande våt efter söndagens oväder...
/Anna
onsdag 6 augusti 2008
Tiden går så fort...
...nyss var det midsommar och en hel evighet till sommaren skulle lida mot sitt slut och så plötsligt var vi inne i augusti! En hel del har hunnits med - premiering, tävlingar, långritter och vardagsbestyr med hästarna.
I början av sommarlovet bestämde Linda sig för att ta hem hästarna till sin pappa och då tog jag hem mina dit jag bor. Härligt att ha dem utanför fönstret igen. Det enda negativa är väl att Rosalinda inte tycker att gamla Katja är någon jättekul lekkamrat precis, men positivt så till vida att hon kommer rusande och är väldigt överpositiv till all form av aktivitet. Jag har nämligen lite smått börjat köra in henne och hon gillar verkligen tömkörningsrundorna! Med en aldrig sinande energi och framåtspetsade öron kan hon traska iväg hur långt som helst och hennes tröttkörda matte är oftast den som tar intiativ till att vända hemåt. Jag kan inte låta bli att fundera över hur roligt det hade varit om hon varit sisådär fyra decimeter högre... Lite ridsugen är jag allt emellanåt!
I slutet av juli var det dags för årets premiering. En nytvättad (sambons intiativ...) Rosalinda skötte sig alldeles utmärkt och fick poängen 8-8-8-7-7=38 p och kritiken "Mycket god typ, välutvecklad, välansatt hals, korrekt, energisk skritt, energisk trav, ngt kort steg, mkt väl visad". Tack Linda för det!!
Även storasyster Rosalita visades och blev stamboksförd och fick behålla sina 40 p och gick vidare till BIS där hon åkte ut i näst sista gallringen. Hennes hingstföl e. Orion var nog dagens publikfavorit...
Avslutningsvis en bild från hopptävlingarna på ponnytravbanan. En stilstudie på Linda 0och Jelina - nästan så att gamla morsan blir hoppsugen...
/Anna
I början av sommarlovet bestämde Linda sig för att ta hem hästarna till sin pappa och då tog jag hem mina dit jag bor. Härligt att ha dem utanför fönstret igen. Det enda negativa är väl att Rosalinda inte tycker att gamla Katja är någon jättekul lekkamrat precis, men positivt så till vida att hon kommer rusande och är väldigt överpositiv till all form av aktivitet. Jag har nämligen lite smått börjat köra in henne och hon gillar verkligen tömkörningsrundorna! Med en aldrig sinande energi och framåtspetsade öron kan hon traska iväg hur långt som helst och hennes tröttkörda matte är oftast den som tar intiativ till att vända hemåt. Jag kan inte låta bli att fundera över hur roligt det hade varit om hon varit sisådär fyra decimeter högre... Lite ridsugen är jag allt emellanåt!
I slutet av juli var det dags för årets premiering. En nytvättad (sambons intiativ...) Rosalinda skötte sig alldeles utmärkt och fick poängen 8-8-8-7-7=38 p och kritiken "Mycket god typ, välutvecklad, välansatt hals, korrekt, energisk skritt, energisk trav, ngt kort steg, mkt väl visad". Tack Linda för det!!
Även storasyster Rosalita visades och blev stamboksförd och fick behålla sina 40 p och gick vidare till BIS där hon åkte ut i näst sista gallringen. Hennes hingstföl e. Orion var nog dagens publikfavorit...
Avslutningsvis en bild från hopptävlingarna på ponnytravbanan. En stilstudie på Linda 0och Jelina - nästan så att gamla morsan blir hoppsugen...
/Anna
söndag 22 juni 2008
Ny medlem i hästflocken!
Här kommer en bild på Lindas sommarprojekt och den senaste medlemmen i hennes hästflock - Surprise, ett sexårigt New Forest sto. För en vecka sen följde Linda med kompisen Josephine för att titta på en häst som hon eventuellt skulle låna. Hos samma ägare fanns Surprise, oinriden, ohanterad och givetvis föll Linda pladask och eftersom det fanns plats i transporten hem och gott om plats i hagen så... Att hon redan har fyra hästar där spelade liksom mindre roll då. Jag har sagt ja till att hon stannar över sommaren iaf.
Hästen verkar trevlig, kolossalt social och nyfiken fast hon har varken haft träns eller sadel på tidigare. Men på en vecka har hon hunnit med att vänjas vid både det och haft Linda på ryggen två gånger. Den ena gången stillastående men igår tog de en kort skrittur, visserligen med mig i grimskaftet, men i alla fall. Det togs med ro så långt.
De andra fyra hästarna har tagit emot nykomlingen med ro de också. Lite bakåtstrukna öron till en början, men eftersom det är Jelina som bestämmer och hon är vänligheten själv mot alla hästar så går det bra. Om inte annat så blir det ju en nyttig lärdom för Linda att träna en unghäst. Rosette red hon in med mycket hjälp, Jelina också och det har minst sagt varit nyttiga erfarenheter med tanke på dessa två damers egensinnighet. Den här hästen får hon ännu mer eget ansvar för och det betvivlar jag inte att hon fixar.
"Lindas sommarjobb" av varierande storlek och åldrar. Längst fram Tåghusa Vintermysa 2 år därefter Rosette 13 år, Tåghusa Gullvira 5 år, Surprise 6 år och sist och lite bakom Tåghusa Jelina 7 år.
/Anna
fredag 13 juni 2008
Fortsatta framgångar...
Så var det dags för klubbens årliga mästerskap. Stärkt av framgångarna förra veckan öste Linda på lite extra i förklassen till KM och Jelina såg ut som om hon tyckte att hinderna på 60 cm var onödigt låga. Emellanåt såg det ut som om hon inte ens tänkte lyfta på benen, men så ändrade hon sig i sista minuten och hoppade riktigt snyggt. Felfri runda och Clear Round rosett...
Nästa klass var maxad på 80 och Linda gick banan och vi konstaterade efter en del diskussioner att det var bättre att rida väl tilltagna vägar och satsa på felfritt än att chansa. Fast jag såg glimten i ögat på Linda när hon för säkerhets skull stegade den snäva vägen andra rundan hon gick banan. Jag kände blicken i ryggen och jag låtsades inte se...
Näst sist i sin kategori kom de så in på banan. För en gångs skull såg de båda två helt fokuserade ut och inledde med ett perfekt språng på första hindret. Tvåan gick galant, trean likaså och plötsligt insåg jag att de var på väg mot mål i fas ett utan ett enda fel! "Yes!" hörde jag Linda viska när hon landade och laddade vidare mot andra fasen. Fem språng kvar!
Jag tror att jag höll andan hela rundan för när de närmade sig trettonde och sista hindret upptäckte jag att jag var alldeles snurrig. Någon tid uppfattade jag aldrig för när de landade och spurtade i mål vrålade alla klubbkompisarna så att speakerns röst helt dog bort, men jag uppfattade i alla fall slutklämmen "...och går därmed upp i ledningen!"
Sista ryttaren red också felfritt och slog Lindas tid med åtskilliga sekunder och även om man ska vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar så sved det till i modershjärtat när jag såg Lindas mungipor åka nedåt för en sekund. Sen mötte hon min blick och klappade Jelina på halsen som om hon ville säga "Tvåa på vårt första KM är väl inte så illa ändå..."
Inte förrän domaren några minuter senare kallade in klubbmästarna vaknade vi till liv och fattade vad vi missat: "Segrade gjorde..." och sen "...tvåa och klubbmästare i kategori D blev Linda Olsson, Tåghusa Jelina"
-Javisst, ja - hon som vann tävlar ju inte för vår klubb utan för grannklubben...
Vilket som smällde högst - segern i terrängritten eller klubbmästartiteln vet jag inte, men förmodligen glädjen över att ha presterat detta på en häst som man själv lärt vartenda steg den kan och som efter så mycket blod, svett och tårar blivit ens bästa vän och trogna kompis. Jag vet hur det känns och den känslan fick tårarna att trilla när jag såg dem rida ärevarv med klubbmästarstatyetten höjd mot skyarna!
/Anna
Nästa klass var maxad på 80 och Linda gick banan och vi konstaterade efter en del diskussioner att det var bättre att rida väl tilltagna vägar och satsa på felfritt än att chansa. Fast jag såg glimten i ögat på Linda när hon för säkerhets skull stegade den snäva vägen andra rundan hon gick banan. Jag kände blicken i ryggen och jag låtsades inte se...
Näst sist i sin kategori kom de så in på banan. För en gångs skull såg de båda två helt fokuserade ut och inledde med ett perfekt språng på första hindret. Tvåan gick galant, trean likaså och plötsligt insåg jag att de var på väg mot mål i fas ett utan ett enda fel! "Yes!" hörde jag Linda viska när hon landade och laddade vidare mot andra fasen. Fem språng kvar!
Jag tror att jag höll andan hela rundan för när de närmade sig trettonde och sista hindret upptäckte jag att jag var alldeles snurrig. Någon tid uppfattade jag aldrig för när de landade och spurtade i mål vrålade alla klubbkompisarna så att speakerns röst helt dog bort, men jag uppfattade i alla fall slutklämmen "...och går därmed upp i ledningen!"
Sista ryttaren red också felfritt och slog Lindas tid med åtskilliga sekunder och även om man ska vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar så sved det till i modershjärtat när jag såg Lindas mungipor åka nedåt för en sekund. Sen mötte hon min blick och klappade Jelina på halsen som om hon ville säga "Tvåa på vårt första KM är väl inte så illa ändå..."
Inte förrän domaren några minuter senare kallade in klubbmästarna vaknade vi till liv och fattade vad vi missat: "Segrade gjorde..." och sen "...tvåa och klubbmästare i kategori D blev Linda Olsson, Tåghusa Jelina"
-Javisst, ja - hon som vann tävlar ju inte för vår klubb utan för grannklubben...
Vilket som smällde högst - segern i terrängritten eller klubbmästartiteln vet jag inte, men förmodligen glädjen över att ha presterat detta på en häst som man själv lärt vartenda steg den kan och som efter så mycket blod, svett och tårar blivit ens bästa vän och trogna kompis. Jag vet hur det känns och den känslan fick tårarna att trilla när jag såg dem rida ärevarv med klubbmästarstatyetten höjd mot skyarna!
/Anna
torsdag 12 juni 2008
Fälttävlan
Förra helgen var det så dags för det som har kommit att bli Lindas absolut roligaste tävling på hela året. Tre gånger har hon varit med - första året med en hel hög straffpoäng, två avfallningar och en häst som seglade över avspärrningarna och hoppade ut från banan... I fjor blev hon och Jelina trea - först i enbart terrängen och sen i den totala fälttävlan. I år var målet högre och som både orolig och realistisk förälder försökte jag tala om att en andra eller rent av första plats bland en massa snabba och rutinerade ekipage kanske kunde vara ett mål för framtiden...
I år var jag inte med vid bangången dagen innan och jag måste erkänna att det kändes lite pirrigt när tjejerna kom tillbaks och berättade om jättestockar och upp- och nerhopp.
"Ta det lugnt. Rid på säkerhet. Tänk på hästen" var det enda jag kunde försöka pränta i Linda och hon bara flinade och sa "Ja, ja..."
Banans sträckning låg så att ryttarna försvann in i skogen och ganska fort slukades upp av grönskan för att fem minuter senare bli synliga med ett språng over en stenmur och sen ut på öppet fält där man kunde följa dem mot de sista hinderna och i mål. Givetvis kändes det som en hel evighet innan jag skymtade en gul prick med lite röda detaljer över muren. Det var varmt och många hästar flåsade betänkligt efter galoppen över fältet. En del valde att galoppera för fullt men Linda kom i lite lagom fart, hoppade två upphopp och så sista nedhoppet och sen lite ökning i mål. Så kunde jag andas ut i alla fall!!
En strålande glad Linda berättade med armarna om halsen på sin svettiga häst att hon hade hoppat allt och inte hade några fel vad hon visste. "Fast kanske nåt straff för tiden, för jag red nog rätt sakta..."
Två ekipage senare började det räknas straff och tider och så var det dags för prisutdelning.
"Segrade i terrängen gjorde" förkunnade tävlingsledaren och gjorde en konstpaus. "med noll straff på hinder och snabbast tid - Linda Olsson på Tåghusa Jelina!"
Sen blev det pris och blågul rosett och Linda som klätt av både sig och sin häst fick ta emot priserna barbacka. Någon hel fälttävlan blir det inte för hennes del i år eftersom hon inte är hemma när dressyren rids, men hoppningen ska hon vara med på. Kan bara önska dem lycka till!
I år var jag inte med vid bangången dagen innan och jag måste erkänna att det kändes lite pirrigt när tjejerna kom tillbaks och berättade om jättestockar och upp- och nerhopp.
"Ta det lugnt. Rid på säkerhet. Tänk på hästen" var det enda jag kunde försöka pränta i Linda och hon bara flinade och sa "Ja, ja..."
Banans sträckning låg så att ryttarna försvann in i skogen och ganska fort slukades upp av grönskan för att fem minuter senare bli synliga med ett språng over en stenmur och sen ut på öppet fält där man kunde följa dem mot de sista hinderna och i mål. Givetvis kändes det som en hel evighet innan jag skymtade en gul prick med lite röda detaljer över muren. Det var varmt och många hästar flåsade betänkligt efter galoppen över fältet. En del valde att galoppera för fullt men Linda kom i lite lagom fart, hoppade två upphopp och så sista nedhoppet och sen lite ökning i mål. Så kunde jag andas ut i alla fall!!
En strålande glad Linda berättade med armarna om halsen på sin svettiga häst att hon hade hoppat allt och inte hade några fel vad hon visste. "Fast kanske nåt straff för tiden, för jag red nog rätt sakta..."
Två ekipage senare började det räknas straff och tider och så var det dags för prisutdelning.
"Segrade i terrängen gjorde" förkunnade tävlingsledaren och gjorde en konstpaus. "med noll straff på hinder och snabbast tid - Linda Olsson på Tåghusa Jelina!"
Sen blev det pris och blågul rosett och Linda som klätt av både sig och sin häst fick ta emot priserna barbacka. Någon hel fälttävlan blir det inte för hennes del i år eftersom hon inte är hemma när dressyren rids, men hoppningen ska hon vara med på. Kan bara önska dem lycka till!
lördag 22 mars 2008
Det skulle ju vara vår!!!!
Påsken är vår - oavsett när den inträffar - och nu när alla vårblommor börjat kika fram, fåglarna kvittrat ett bra tag och solen värmt så skönt att det blev eftermiddagskaffe på trappan häromdagen - ja, då bara måste det vara vår. Men som så många gånger förr lurade vädergudarna oss... Det började i förrgår, fortsatte igår och fortfarande öser snön ner utanför fönstret. Ett par dm snö har fallit, mer i drivorna, och av mina påskliljor och krokus syns ingenting. Tävlingen som skulle vara igår flyttades fram en vecka och just nu ligger nog all ridning på is (ja, ja...)
Hästarna var inte överdrivet intresserade av att gå ut igår. De små var iofs rätt ivriga, men Katja och Jelina hade helst vänt i stalldörren om de fått bestämma. Jag har alltid hävdat att fjordhästar är väderoberoende, men det har inte mina hästar riktigt förstått. Får de bestämma så är det boxen som gäller. Särskilt Jelina skulle nog kunna vara inne jämt. Hon ligger gladeligen kvar i halmen och snarkar när de andra går ut och det har mer än en gång hänt att jag fått klättra över henne och milt sparka upp henne. Eller ta på grimman och idka dragkemp för att få upp/ut henne. Sen piggnar hon till på väg till hagen och är nästan vaken när vi kommer till grinden.
Jag ska bege mig till stallet om en stund och se om det är något slädföre på vägen så kanske släden kan få komma ut denna säsongen också. Lite kul - fast det skulle ju vara vår!!!!
/Anna
Hästarna var inte överdrivet intresserade av att gå ut igår. De små var iofs rätt ivriga, men Katja och Jelina hade helst vänt i stalldörren om de fått bestämma. Jag har alltid hävdat att fjordhästar är väderoberoende, men det har inte mina hästar riktigt förstått. Får de bestämma så är det boxen som gäller. Särskilt Jelina skulle nog kunna vara inne jämt. Hon ligger gladeligen kvar i halmen och snarkar när de andra går ut och det har mer än en gång hänt att jag fått klättra över henne och milt sparka upp henne. Eller ta på grimman och idka dragkemp för att få upp/ut henne. Sen piggnar hon till på väg till hagen och är nästan vaken när vi kommer till grinden.
Jag ska bege mig till stallet om en stund och se om det är något slädföre på vägen så kanske släden kan få komma ut denna säsongen också. Lite kul - fast det skulle ju vara vår!!!!
/Anna
onsdag 12 mars 2008
Tvärstopp!
...blev det av någon oförklarlig anledning på vår hoppglada häst i lördags i Bollerup. Men nu ska vi kanske inte gå händelserna i förväg utan börja från början med förra helgen. Linda var då i Fågeltofta på klubbtävling och hoppade två klasser. Jelina var pigg och glad i vanlig ordning och studsade runt på gräsplanen ute vid vägen på framridningen. Där står en bank som de hoppade fram på både på längden och tvären, med och utan hinder uppe på. När man ser dem dundra fram över sådana hinder med bus i blicken förstår jag till fullo Lindas längtan efter att få rida fälttävlan. Sen börjar jag fundera på skaderisker, fasta terränghinder osv osv och då känner jag mer att "Aldrig i livet att jag släpper ut dem på en terrängbana!". Två gånger har de tävlat terräng och senast gick det riktigt bra med en tredjeplacering i terrängen av ett tjugotal startande och slutligen en total tredjeplats på den sammanlagda fälttävlan.
Nu var det ju dock inte terräng och utomhus som gällde i Fågeltofta utan banhoppning och inomhus. Jelina har aldrig varit någon innehäst. Hon går helt enkelt inte fram i ridhus vilket Linda bittert fått erfara vid flera tillfällen. Nu gick hon i alla fall tämligen bra, och flera kommentarer hördes om att hon såg bra ut, men för oss som känner henne var det klart undertempo. Felfri ritt i första klassen som var Clear Round och ett stopp i fas 1 i andra klassen som var A/A. Ett rent missförstånd såg det ut som. Hindret stod snett mot sargen och Linda "visade vägen" redan i anridningen eftersom man i landningen skulle svänga vänster. Detta tog Jelina bokstavligt och svängde redan innan hindret... Lite förargligt, men försvarbart i alla fall.
Så var det dags för lokaltävling på Bollerup i lördags. Vi hade bara anmält till LD eftersom vi nog tycker att hon behöver lite mer rutin innan det är dags för LC-höjd. Jelina var jätteladdad! Och då menar jag inte bara pigg utan så där uppblåst och drakblåsande övertriggad. Hon dansade fram och såg väldigt pampig ut jämfört med de andra ponnyerna. Hon blir ju så mycket maffigare när hon krullar ihop sig och varvar caprioler med en och annan levade!
Som sagt jättetänd ända tills det var dags för framhoppning inomhus. Ingen hit tyckte Jelina och dessutom trångt och rörigt. De studsade över ett kryss och ett rättuppstående och eftersom jag tyckte det såg okej ut bad jag Linda ta oxern en gång och sen lämna framhoppningen. Vad som hände sen och varför vet jag inte riktigt, men Jelina laddade på hindret och skulle precis lyfta när hon ångrade sig och tvärnitade så nära att bommarna flög omkrig. Sen kastade hon sig baklänges, fick in bakdelen under sig och välte över på rygg, rullade över Linda och reste sig sen i halvsittande ställning med Linda liggande under sig. Där satt hon och kikade ner under sig liksom för att säga "Hördudu matte flytta på dig så att jag kan resa mig utan att trampa på dig!" Men när Linda inte gjorde det satte hon försiktigt ett framben på varje sida om henne och reste sig upp och klev sedan med höga benlyft över henne. Två sekunder senare var Linda på benen och alla kunde andas ut. Och tre sekunder senare ropade de in henne på banan vilket dock ändrades och hon fick flytta ner i startlistan.
Men med omkullridningen i färskt minne tappade de nog sugen lite båda två och Linda fick dessutom en ordentlig smäll i ryggen så det blev ytterligare ett par tvärnitar på framhoppningen innan vi valde att gå därifrån och hämta lite nytt mod utomhus. Det syntes att Linda hade jätteont, men hon ville ändå försöka och startade trots allt men utan att kunna rida riktigt och med tveksam häst blev det ett stopp på första hindret, ett på andra och så ett sista på tredje hindret och så "Tut, tut, tut - tyvärr är ekipaget..." Snopet och besviket för Linda, men sånt är livet ibland. Den dagen man blir riktigt klok på hästar och sig själv också för den delen finns nog inte. Nu är det ny träning som gäller, nytt självförtoende som ska byggas upp hos häst och ryttare och så vidare. Nästa tävling är i Askeröd den 21:e och då ska hon rida två hästar. Vi kämpar vidare!
Nu var det ju dock inte terräng och utomhus som gällde i Fågeltofta utan banhoppning och inomhus. Jelina har aldrig varit någon innehäst. Hon går helt enkelt inte fram i ridhus vilket Linda bittert fått erfara vid flera tillfällen. Nu gick hon i alla fall tämligen bra, och flera kommentarer hördes om att hon såg bra ut, men för oss som känner henne var det klart undertempo. Felfri ritt i första klassen som var Clear Round och ett stopp i fas 1 i andra klassen som var A/A. Ett rent missförstånd såg det ut som. Hindret stod snett mot sargen och Linda "visade vägen" redan i anridningen eftersom man i landningen skulle svänga vänster. Detta tog Jelina bokstavligt och svängde redan innan hindret... Lite förargligt, men försvarbart i alla fall.
Så var det dags för lokaltävling på Bollerup i lördags. Vi hade bara anmält till LD eftersom vi nog tycker att hon behöver lite mer rutin innan det är dags för LC-höjd. Jelina var jätteladdad! Och då menar jag inte bara pigg utan så där uppblåst och drakblåsande övertriggad. Hon dansade fram och såg väldigt pampig ut jämfört med de andra ponnyerna. Hon blir ju så mycket maffigare när hon krullar ihop sig och varvar caprioler med en och annan levade!
Som sagt jättetänd ända tills det var dags för framhoppning inomhus. Ingen hit tyckte Jelina och dessutom trångt och rörigt. De studsade över ett kryss och ett rättuppstående och eftersom jag tyckte det såg okej ut bad jag Linda ta oxern en gång och sen lämna framhoppningen. Vad som hände sen och varför vet jag inte riktigt, men Jelina laddade på hindret och skulle precis lyfta när hon ångrade sig och tvärnitade så nära att bommarna flög omkrig. Sen kastade hon sig baklänges, fick in bakdelen under sig och välte över på rygg, rullade över Linda och reste sig sen i halvsittande ställning med Linda liggande under sig. Där satt hon och kikade ner under sig liksom för att säga "Hördudu matte flytta på dig så att jag kan resa mig utan att trampa på dig!" Men när Linda inte gjorde det satte hon försiktigt ett framben på varje sida om henne och reste sig upp och klev sedan med höga benlyft över henne. Två sekunder senare var Linda på benen och alla kunde andas ut. Och tre sekunder senare ropade de in henne på banan vilket dock ändrades och hon fick flytta ner i startlistan.
Men med omkullridningen i färskt minne tappade de nog sugen lite båda två och Linda fick dessutom en ordentlig smäll i ryggen så det blev ytterligare ett par tvärnitar på framhoppningen innan vi valde att gå därifrån och hämta lite nytt mod utomhus. Det syntes att Linda hade jätteont, men hon ville ändå försöka och startade trots allt men utan att kunna rida riktigt och med tveksam häst blev det ett stopp på första hindret, ett på andra och så ett sista på tredje hindret och så "Tut, tut, tut - tyvärr är ekipaget..." Snopet och besviket för Linda, men sånt är livet ibland. Den dagen man blir riktigt klok på hästar och sig själv också för den delen finns nog inte. Nu är det ny träning som gäller, nytt självförtoende som ska byggas upp hos häst och ryttare och så vidare. Nästa tävling är i Askeröd den 21:e och då ska hon rida två hästar. Vi kämpar vidare!
onsdag 27 februari 2008
Vårkänslor?
Nyss hemkommen från stallet. Har lyckats få en ledig dag idag och passade på att mocka och fixa lite efter utsläppet. I vanliga fall blir det bara att snabbt slänga ut ensilage i hagen, byta täcke på Jelina och så ut med dem! Har jag riktigt bråttom, vilket inträffar de flesta dagar, tar jag ensilagekärran plus två hästar samtidigt. En övning som går bra för det mesta men som ibland blir till ett äventyr, som igåt t. ex när jag mötte sopbilen samtidigt. Chauffören stannade inte utan vi möttes på den smala grusvägen. Han körde så nära att Jelina som gick ytterst fick ducka under hans backspegel!!
Hästarna var ovanligt pigga idag, kanske beroende på blåsten fast å andra sidan borde de ju ha vant sig vid det här laget. Jag stod en lång stund och beundrade deras bocksprång. Ja, allihop bockade inte runt precis. Katja nöjde sig med att nicka instämmande när Jelina och Rosalinda drog iväg. Rosette travade en liten sväng men tyckte nog att magen tog emot, för hon övergick rätt snabbt till att äta. Men ungdomarna i gänget höll på en god stund. Mest stod de still och hoppade och fnös men sen drog de en repa och pep och blåste upp sig så att de fick alla hästarna i hagarna runt omkring att hänga på. Kul med lite vårkänslor!!
/Anna
måndag 25 februari 2008
Träning & Långtur Barbacka I Solen
Igår (söndag) var jag & Jelina i Ravlunda & hoppträna för Giezela. Det gick super bra! Har nog aldrig gått så bra någon gång. Det var inte alls helt felfritt men de kändes jätte bra o Jelina tyckte de va super kul o hoppa. Även om ett par luftsprång o "resningar" ska räknas in! Busiga häst. Fast jag måste ju säga att de är kul, så länge man sitter kvar!
Idag så slutade jag tidigt från skolan så de fick bli en långtur i solskenet. Mysigt! Inga luftsprång elr liknande idag, hon hade nog sprallat av sig de värsta igår. Det mesta som hände var när vi skulle gå förbi en massa tossiga hästar i en hage. Tyvärr måste man gå precis brevid dom så de var mindre kul. Dom sprang runt o bockade o gjorde andra konstiga krumelurer längs med staketet intill Jelina. Hon var inte så hemskt sen o ta efter, men jag kunde lugna ner henne så mycket att hon bara gick o blåste upp sig o taktade lite. Ja, det var nog de mesta från igår & idag. // Linda
fredag 22 februari 2008
Naken i stormen...
...är vår stackars häst!
Idag rök pälsen på Jelina. Tänkte egentligen bara spårklippa henne, men ringrostig och klipp-ovan som jag är blev resultatet avsevärt bättre på sida två, så då rök all pälsen istället. Tog dryga två timmar, men det blev hyfsat bra, och Linda konstaterade att "hon är inte klok" när jag pratade med henne på mobilen mitt i ridturen för en stund sen. Pigg brukar hon vara, och pälslös i blåsten var det nog i överkant...
Vi enades om att det fick bli stallet resten av dagen eftersom de lovat stormbyar och regn i eftermiddag. Täcke på för säkerhets skull. Det har Jelina förvisso haft hela vintern ändå, och ändå såg hon ut som en isbjörn. Hur hon sett ut om hon gått utan täcke vete sjutton...
Ridturen i onsdags med mig på ryggen gick hyfsat bra. Enda missödet var en mega-snubbling. Tror hon somnade!! Bör kanske namna att jag inte precis ansträngde mig för att hetsa upp henne heller. Fast en omkullblåst gran lyckades vi hoppa över i alla fall *stolt*
I morgon är det äntligen dags för dressyrträning. Välbehövligt för både häst och dotter tror jag, Sen är det hoppning på söndag, träningstävling nästa helg och lokal hopptävling nästa, Fjordtävling den 21:e och lokalt igen den 30:e. Känns som vi var igång..! Roligt och spännande!
Reportage följer...
/Anna
Idag rök pälsen på Jelina. Tänkte egentligen bara spårklippa henne, men ringrostig och klipp-ovan som jag är blev resultatet avsevärt bättre på sida två, så då rök all pälsen istället. Tog dryga två timmar, men det blev hyfsat bra, och Linda konstaterade att "hon är inte klok" när jag pratade med henne på mobilen mitt i ridturen för en stund sen. Pigg brukar hon vara, och pälslös i blåsten var det nog i överkant...
Vi enades om att det fick bli stallet resten av dagen eftersom de lovat stormbyar och regn i eftermiddag. Täcke på för säkerhets skull. Det har Jelina förvisso haft hela vintern ändå, och ändå såg hon ut som en isbjörn. Hur hon sett ut om hon gått utan täcke vete sjutton...
Ridturen i onsdags med mig på ryggen gick hyfsat bra. Enda missödet var en mega-snubbling. Tror hon somnade!! Bör kanske namna att jag inte precis ansträngde mig för att hetsa upp henne heller. Fast en omkullblåst gran lyckades vi hoppa över i alla fall *stolt*
I morgon är det äntligen dags för dressyrträning. Välbehövligt för både häst och dotter tror jag, Sen är det hoppning på söndag, träningstävling nästa helg och lokal hopptävling nästa, Fjordtävling den 21:e och lokalt igen den 30:e. Känns som vi var igång..! Roligt och spännande!
Reportage följer...
/Anna
onsdag 20 februari 2008
Sportlov
...är det denna veckan och här nere i skåne brukar vi lyckas pricka in vinterns mest snörika vecka då, med minst en snöstorm - och då snöar det inte lodrätt utan ryker vågrätt. Noll sikt, drivor överallt, främst på vägarna då givetvis, och svinkallt. I fjor hade vi vinterns dundersnöstorm mellan onsdag och torsdag på sportlovet. Det minns jag eftersom ridklubben alltid har sportlovsaktiviteter för kommunens barn då. De får prova på att rida och åka häst och vagn, vi bjuder på bullar och varm choklad samt grillad korv och har en tipsrunda. Förra året snöade det hela in, liksom flera år tidigare, men i år är nog inte risken så stor precis. Just nu är det 6 grader varmt, fåglarna kvittrar och vårblommorna som jag planterade i fjor börjar kika upp ur rabatterna. Hästarna fäller som värst - alla utom Jelina som hade behövt bli av med pälsen mest av alla eftersom träningen dragit igång på allvar. Har bokat klippmaskinen på fredag så då ryker pälsen i alla fall.
Träning ja, det är väl mycket det som vår blogg kommer att handla om. Linda (dotter) är väl den som är mest aktiv med träning, men hennes aktivitet kräver ju en engagerad mamma och vips, så kommer jag in i bilden! Fast frågan är ju om inte kopplande av transport, bärande av hinder och mockning av boxar kräver lika mycket energi som att tygla Jelina..?
Årets träning drog igång förra helgen igen, då vår gamla, mycket omtyckta tränare G äntligen startade upp en hoppgrupp igen. Vi har provat flera andra men ingen har fallit oss i smaken. Jag anser mig själv kunna ge Linda lite simpla instruktioner och låta henne hoppa fram och tillbaks över ett hinder som höjs efterhand, och hon lyssnar gärna på mig så det är inget jag betalar dyra pengar för...
Jelina var inte sådär överdrivet jättepositiv över övningarna förra söndagen. Emellanåt tände hon till och drog en typisk "Jelina-repa" längs ena långsidan, men för övrigt var det mest sådär. Linda var lite besviken. Hon har satt upp som årets första mål att tävla lokalt på Bollerup första veckan i mars.
Efter denna helgens träning åkte mungiporna upp desto mer. G kunde inte komma så vi bestämde oss för att låta ungarna träna ändå och själva instruera dem. Linda hade önskemål om att få hoppa studs, så vi byggde en serie och lite annat och drog igång. Alla hästarna var väldigt osäkra och ovana, och ryttarna också för den delen, men efter att ha trixat lite med avstånden blev det riktigt bra för allihop. Jelina blev jättetänd och hoppade som en galning. Som avslutning lade vi upp en rätt rejäl oxer och nästan alla hoppade den utan problem.
För att fira sportlov åkte Linda till Karlshamn i fyra dagar och överlät sin guldklimp åt mamma. Jag rider ju ytterst sällan nuförtiden, även om det blir en och annan liten tur på min gamla pensionär, Katja, ibland och Vicky gjorde sitt bästa för att ge mig lite spänning i tillvaron när hon kastade sig runt och drog vid ett par tillfällen förra helgen. Men för övrigt är jag mest på marken när jag umgås med våra hästar. Idag strålar solen och jag är ledig så strax bär det av ut i skogen med en förhoppningsvis inte allt för våryster häst. Linda rider ut henne i grimma och grimskaft, barbacka, så varför skulle inte jag klara det med stångbett och sadel på?? Rapport kommer att levereras...
/Anna
Träning ja, det är väl mycket det som vår blogg kommer att handla om. Linda (dotter) är väl den som är mest aktiv med träning, men hennes aktivitet kräver ju en engagerad mamma och vips, så kommer jag in i bilden! Fast frågan är ju om inte kopplande av transport, bärande av hinder och mockning av boxar kräver lika mycket energi som att tygla Jelina..?
Årets träning drog igång förra helgen igen, då vår gamla, mycket omtyckta tränare G äntligen startade upp en hoppgrupp igen. Vi har provat flera andra men ingen har fallit oss i smaken. Jag anser mig själv kunna ge Linda lite simpla instruktioner och låta henne hoppa fram och tillbaks över ett hinder som höjs efterhand, och hon lyssnar gärna på mig så det är inget jag betalar dyra pengar för...
Jelina var inte sådär överdrivet jättepositiv över övningarna förra söndagen. Emellanåt tände hon till och drog en typisk "Jelina-repa" längs ena långsidan, men för övrigt var det mest sådär. Linda var lite besviken. Hon har satt upp som årets första mål att tävla lokalt på Bollerup första veckan i mars.
Efter denna helgens träning åkte mungiporna upp desto mer. G kunde inte komma så vi bestämde oss för att låta ungarna träna ändå och själva instruera dem. Linda hade önskemål om att få hoppa studs, så vi byggde en serie och lite annat och drog igång. Alla hästarna var väldigt osäkra och ovana, och ryttarna också för den delen, men efter att ha trixat lite med avstånden blev det riktigt bra för allihop. Jelina blev jättetänd och hoppade som en galning. Som avslutning lade vi upp en rätt rejäl oxer och nästan alla hoppade den utan problem.
För att fira sportlov åkte Linda till Karlshamn i fyra dagar och överlät sin guldklimp åt mamma. Jag rider ju ytterst sällan nuförtiden, även om det blir en och annan liten tur på min gamla pensionär, Katja, ibland och Vicky gjorde sitt bästa för att ge mig lite spänning i tillvaron när hon kastade sig runt och drog vid ett par tillfällen förra helgen. Men för övrigt är jag mest på marken när jag umgås med våra hästar. Idag strålar solen och jag är ledig så strax bär det av ut i skogen med en förhoppningsvis inte allt för våryster häst. Linda rider ut henne i grimma och grimskaft, barbacka, så varför skulle inte jag klara det med stångbett och sadel på?? Rapport kommer att levereras...
/Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
