Förra helgen var det så dags för det som har kommit att bli Lindas absolut roligaste tävling på hela året. Tre gånger har hon varit med - första året med en hel hög straffpoäng, två avfallningar och en häst som seglade över avspärrningarna och hoppade ut från banan... I fjor blev hon och Jelina trea - först i enbart terrängen och sen i den totala fälttävlan. I år var målet högre och som både orolig och realistisk förälder försökte jag tala om att en andra eller rent av första plats bland en massa snabba och rutinerade ekipage kanske kunde vara ett mål för framtiden...
I år var jag inte med vid bangången dagen innan och jag måste erkänna att det kändes lite pirrigt när tjejerna kom tillbaks och berättade om jättestockar och upp- och nerhopp.
"Ta det lugnt. Rid på säkerhet. Tänk på hästen" var det enda jag kunde försöka pränta i Linda och hon bara flinade och sa "Ja, ja..."
Banans sträckning låg så att ryttarna försvann in i skogen och ganska fort slukades upp av grönskan för att fem minuter senare bli synliga med ett språng over en stenmur och sen ut på öppet fält där man kunde följa dem mot de sista hinderna och i mål. Givetvis kändes det som en hel evighet innan jag skymtade en gul prick med lite röda detaljer över muren. Det var varmt och många hästar flåsade betänkligt efter galoppen över fältet. En del valde att galoppera för fullt men Linda kom i lite lagom fart, hoppade två upphopp och så sista nedhoppet och sen lite ökning i mål. Så kunde jag andas ut i alla fall!!
En strålande glad Linda berättade med armarna om halsen på sin svettiga häst att hon hade hoppat allt och inte hade några fel vad hon visste. "Fast kanske nåt straff för tiden, för jag red nog rätt sakta..."
Två ekipage senare började det räknas straff och tider och så var det dags för prisutdelning.
"Segrade i terrängen gjorde" förkunnade tävlingsledaren och gjorde en konstpaus. "med noll straff på hinder och snabbast tid - Linda Olsson på Tåghusa Jelina!"
Sen blev det pris och blågul rosett och Linda som klätt av både sig och sin häst fick ta emot priserna barbacka. Någon hel fälttävlan blir det inte för hennes del i år eftersom hon inte är hemma när dressyren rids, men hoppningen ska hon vara med på. Kan bara önska dem lycka till!
I år var jag inte med vid bangången dagen innan och jag måste erkänna att det kändes lite pirrigt när tjejerna kom tillbaks och berättade om jättestockar och upp- och nerhopp.
"Ta det lugnt. Rid på säkerhet. Tänk på hästen" var det enda jag kunde försöka pränta i Linda och hon bara flinade och sa "Ja, ja..."
Banans sträckning låg så att ryttarna försvann in i skogen och ganska fort slukades upp av grönskan för att fem minuter senare bli synliga med ett språng over en stenmur och sen ut på öppet fält där man kunde följa dem mot de sista hinderna och i mål. Givetvis kändes det som en hel evighet innan jag skymtade en gul prick med lite röda detaljer över muren. Det var varmt och många hästar flåsade betänkligt efter galoppen över fältet. En del valde att galoppera för fullt men Linda kom i lite lagom fart, hoppade två upphopp och så sista nedhoppet och sen lite ökning i mål. Så kunde jag andas ut i alla fall!!
En strålande glad Linda berättade med armarna om halsen på sin svettiga häst att hon hade hoppat allt och inte hade några fel vad hon visste. "Fast kanske nåt straff för tiden, för jag red nog rätt sakta..."
Två ekipage senare började det räknas straff och tider och så var det dags för prisutdelning.
"Segrade i terrängen gjorde" förkunnade tävlingsledaren och gjorde en konstpaus. "med noll straff på hinder och snabbast tid - Linda Olsson på Tåghusa Jelina!"
Sen blev det pris och blågul rosett och Linda som klätt av både sig och sin häst fick ta emot priserna barbacka. Någon hel fälttävlan blir det inte för hennes del i år eftersom hon inte är hemma när dressyren rids, men hoppningen ska hon vara med på. Kan bara önska dem lycka till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar