Fortsatta framgångar...

Så var det dags för klubbens årliga mästerskap. Stärkt av framgångarna förra veckan öste Linda på lite extra i förklassen till KM och Jelina såg ut som om hon tyckte att hinderna på 60 cm var onödigt låga. Emellanåt såg det ut som om hon inte ens tänkte lyfta på benen, men så ändrade hon sig i sista minuten och hoppade riktigt snyggt. Felfri runda och Clear Round rosett...
Nästa klass var maxad på 80 och Linda gick banan och vi konstaterade efter en del diskussioner att det var bättre att rida väl tilltagna vägar och satsa på felfritt än att chansa. Fast jag såg glimten i ögat på Linda när hon för säkerhets skull stegade den snäva vägen andra rundan hon gick banan. Jag kände blicken i ryggen och jag låtsades inte se...
Näst sist i sin kategori kom de så in på banan. För en gångs skull såg de båda två helt fokuserade ut och inledde med ett perfekt språng på första hindret. Tvåan gick galant, trean likaså och plötsligt insåg jag att de var på väg mot mål i fas ett utan ett enda fel! "Yes!" hörde jag Linda viska när hon landade och laddade vidare mot andra fasen. Fem språng kvar!
Jag tror att jag höll andan hela rundan för när de närmade sig trettonde och sista hindret upptäckte jag att jag var alldeles snurrig. Någon tid uppfattade jag aldrig för när de landade och spurtade i mål vrålade alla klubbkompisarna så att speakerns röst helt dog bort, men jag uppfattade i alla fall slutklämmen "...och går därmed upp i ledningen!"
Sista ryttaren red också felfritt och slog Lindas tid med åtskilliga sekunder och även om man ska vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar så sved det till i modershjärtat när jag såg Lindas mungipor åka nedåt för en sekund. Sen mötte hon min blick och klappade Jelina på halsen som om hon ville säga "Tvåa på vårt första KM är väl inte så illa ändå..."
Inte förrän domaren några minuter senare kallade in klubbmästarna vaknade vi till liv och fattade vad vi missat: "Segrade gjorde..." och sen "...tvåa och klubbmästare i kategori D blev Linda Olsson, Tåghusa Jelina"
-Javisst, ja - hon som vann tävlar ju inte för vår klubb utan för grannklubben...
Vilket som smällde högst - segern i terrängritten eller klubbmästartiteln vet jag inte, men förmodligen glädjen över att ha presterat detta på en häst som man själv lärt vartenda steg den kan och som efter så mycket blod, svett och tårar blivit ens bästa vän och trogna kompis. Jag vet hur det känns och den känslan fick tårarna att trilla när jag såg dem rida ärevarv med klubbmästarstatyetten höjd mot skyarna!
/Anna