Ny medlem i hästflocken!

Här kommer en bild på Lindas sommarprojekt och den senaste medlemmen i hennes hästflock - Surprise, ett sexårigt New Forest sto. För en vecka sen följde Linda med kompisen Josephine för att titta på en häst som hon eventuellt skulle låna. Hos samma ägare fanns Surprise, oinriden, ohanterad och givetvis föll Linda pladask och eftersom det fanns plats i transporten hem och gott om plats i hagen så... Att hon redan har fyra hästar där spelade liksom mindre roll då. Jag har sagt ja till att hon stannar över sommaren iaf.

Hästen verkar trevlig, kolossalt social och nyfiken fast hon har varken haft träns eller sadel på tidigare. Men på en vecka har hon hunnit med att vänjas vid både det och haft Linda på ryggen två gånger. Den ena gången stillastående men igår tog de en kort skrittur, visserligen med mig i grimskaftet, men i alla fall. Det togs med ro så långt.

De andra fyra hästarna har tagit emot nykomlingen med ro de också. Lite bakåtstrukna öron till en början, men eftersom det är Jelina som bestämmer och hon är vänligheten själv mot alla hästar så går det bra. Om inte annat så blir det ju en nyttig lärdom för Linda att träna en unghäst. Rosette red hon in med mycket hjälp, Jelina också och det har minst sagt varit nyttiga erfarenheter med tanke på dessa två damers egensinnighet. Den här hästen får hon ännu mer eget ansvar för och det betvivlar jag inte att hon fixar.

"Lindas sommarjobb" av varierande storlek och åldrar. Längst fram Tåghusa Vintermysa 2 år därefter Rosette 13 år, Tåghusa Gullvira 5 år, Surprise 6 år och sist och lite bakom Tåghusa Jelina 7 år.

/Anna

Fortsatta framgångar...

Så var det dags för klubbens årliga mästerskap. Stärkt av framgångarna förra veckan öste Linda på lite extra i förklassen till KM och Jelina såg ut som om hon tyckte att hinderna på 60 cm var onödigt låga. Emellanåt såg det ut som om hon inte ens tänkte lyfta på benen, men så ändrade hon sig i sista minuten och hoppade riktigt snyggt. Felfri runda och Clear Round rosett...
Nästa klass var maxad på 80 och Linda gick banan och vi konstaterade efter en del diskussioner att det var bättre att rida väl tilltagna vägar och satsa på felfritt än att chansa. Fast jag såg glimten i ögat på Linda när hon för säkerhets skull stegade den snäva vägen andra rundan hon gick banan. Jag kände blicken i ryggen och jag låtsades inte se...
Näst sist i sin kategori kom de så in på banan. För en gångs skull såg de båda två helt fokuserade ut och inledde med ett perfekt språng på första hindret. Tvåan gick galant, trean likaså och plötsligt insåg jag att de var på väg mot mål i fas ett utan ett enda fel! "Yes!" hörde jag Linda viska när hon landade och laddade vidare mot andra fasen. Fem språng kvar!
Jag tror att jag höll andan hela rundan för när de närmade sig trettonde och sista hindret upptäckte jag att jag var alldeles snurrig. Någon tid uppfattade jag aldrig för när de landade och spurtade i mål vrålade alla klubbkompisarna så att speakerns röst helt dog bort, men jag uppfattade i alla fall slutklämmen "...och går därmed upp i ledningen!"
Sista ryttaren red också felfritt och slog Lindas tid med åtskilliga sekunder och även om man ska vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar så sved det till i modershjärtat när jag såg Lindas mungipor åka nedåt för en sekund. Sen mötte hon min blick och klappade Jelina på halsen som om hon ville säga "Tvåa på vårt första KM är väl inte så illa ändå..."
Inte förrän domaren några minuter senare kallade in klubbmästarna vaknade vi till liv och fattade vad vi missat: "Segrade gjorde..." och sen "...tvåa och klubbmästare i kategori D blev Linda Olsson, Tåghusa Jelina"
-Javisst, ja - hon som vann tävlar ju inte för vår klubb utan för grannklubben...
Vilket som smällde högst - segern i terrängritten eller klubbmästartiteln vet jag inte, men förmodligen glädjen över att ha presterat detta på en häst som man själv lärt vartenda steg den kan och som efter så mycket blod, svett och tårar blivit ens bästa vän och trogna kompis. Jag vet hur det känns och den känslan fick tårarna att trilla när jag såg dem rida ärevarv med klubbmästarstatyetten höjd mot skyarna!
/Anna

Fälttävlan

Förra helgen var det så dags för det som har kommit att bli Lindas absolut roligaste tävling på hela året. Tre gånger har hon varit med - första året med en hel hög straffpoäng, två avfallningar och en häst som seglade över avspärrningarna och hoppade ut från banan... I fjor blev hon och Jelina trea - först i enbart terrängen och sen i den totala fälttävlan. I år var målet högre och som både orolig och realistisk förälder försökte jag tala om att en andra eller rent av första plats bland en massa snabba och rutinerade ekipage kanske kunde vara ett mål för framtiden...
I år var jag inte med vid bangången dagen innan och jag måste erkänna att det kändes lite pirrigt när tjejerna kom tillbaks och berättade om jättestockar och upp- och nerhopp.
"Ta det lugnt. Rid på säkerhet. Tänk på hästen" var det enda jag kunde försöka pränta i Linda och hon bara flinade och sa "Ja, ja..."
Banans sträckning låg så att ryttarna försvann in i skogen och ganska fort slukades upp av grönskan för att fem minuter senare bli synliga med ett språng over en stenmur och sen ut på öppet fält där man kunde följa dem mot de sista hinderna och i mål. Givetvis kändes det som en hel evighet innan jag skymtade en gul prick med lite röda detaljer över muren. Det var varmt och många hästar flåsade betänkligt efter galoppen över fältet. En del valde att galoppera för fullt men Linda kom i lite lagom fart, hoppade två upphopp och så sista nedhoppet och sen lite ökning i mål. Så kunde jag andas ut i alla fall!!
En strålande glad Linda berättade med armarna om halsen på sin svettiga häst att hon hade hoppat allt och inte hade några fel vad hon visste. "Fast kanske nåt straff för tiden, för jag red nog rätt sakta..."
Två ekipage senare började det räknas straff och tider och så var det dags för prisutdelning.
"Segrade i terrängen gjorde" förkunnade tävlingsledaren och gjorde en konstpaus. "med noll straff på hinder och snabbast tid - Linda Olsson på Tåghusa Jelina!"
Sen blev det pris och blågul rosett och Linda som klätt av både sig och sin häst fick ta emot priserna barbacka. Någon hel fälttävlan blir det inte för hennes del i år eftersom hon inte är hemma när dressyren rids, men hoppningen ska hon vara med på. Kan bara önska dem lycka till!